"Jag var som en blek version av mig själv."
– Susanne, 67, om att ta tillbaka kroppen och livsglädjen
Susanne är 67 år idag. Tresbarnsmamma, med barnbarn idag. Hon lämnade Stockholm i 20-årsåldern och byggde sitt liv kring familjen.
Men kroppen hängde inte med.
Redan under första graviditeten 1985 började höfterna krångla. Hon fick använda trokantbälte under graviditeterna för att klara vardagen.
– “Att klättra i och ur badkaret eller få på mig skinnstövlar var ett helvete.”
Ryggproblemen kom tidigt och förvärrades av åratal med barn hängandes på höften, felbelastningar och en kropp som aldrig riktigt fick återhämta sig.
– “Det var många år jag inte gjorde rätt för min kropp.”
Hon sprang mellan läkare och fysioterapeuter. Fick övningar. Gjorde som hon blev tillsagd.
Hon blev lite bättre, men så fort hon tappade den träning fysioterapeuten gett henne så blev hon kass igen. Dvs träning är viktigt och det gäller att hålla i.
När vardagen knappt fungerar
Till slut handlade det inte om träning. Det handlade om att överleva dagen.
– “Jag kunde inte ens tömma diskmaskinen utan att hänga på diskbänken för att stötta mig.”
Att lyfta barnbarnen? Otänkbart.
Hon beskriver hur hon gick omkring stel och sned.
– “Det kändes som att det såg ut som att jag hade gjort i brallan på mig.”
Nätterna var värst. Svårt att sova. Ännu svårare att vända sig i sängen. Axlarna började göra ont för att kroppen inte fungerade normalt.
När hon gick i pension blev det tydligt hur begränsad hon var.
– “Jag var ledsen i vardagen.”
“Kände att Isak är så rätt för mig”
Under pandemin, hemma i stillheten, dök Isak upp i hennes Instagramflöde.
– “Jag kände direkt – han är så rätt för mig,” säger hon och skrattar.
– “Jag gillar stilen. Självdistansen. Att det får vara lite roligt.”
Till slut tog hon kontakt.
Hon jämförde kostnaden med vad hemstädning skulle kosta.
– “Om jag bygger en starkare kropp kanske jag inte behöver hjälp.”
Det blev starten på något helt annat.
Från “det GICK inte” till träningsrutin 3-5 dagar i veckan
Våren 2024 började de jobba tillsammans.
I början var det brutalt ärligt.
– “Jag skulle ligga på golvet som en skalbagge och sträcka benen. Det GICK inte.”
Övningen “kissande hunden”?
– “Jag kunde inte ens lyfta benet. Jag var som en död människa.”
Men det var ingen press. Ingen stress. Det blev ett teamwork.
– “Isak var så följsam och inlyssnande. Allt anpassades efter mig.”
Och sakta började det hända saker.
Efter några veckor kände hon skillnad.
Efter åtta månader hade hon byggt en riktig vana.
Idag tränar hon 3–5 gånger i veckan.
Hemma med hantlar. På resor går hon till gymmet.
– “Är det bara biffar där kan jag fortfarande vända i dörren,” säger hon med ett skratt.
Hon går upp ur sängen – rakt i träningskläderna.
– “För min ålder är jag riktigt stark.”
Och viktigast av allt:
Hon kan lyfta sina minsta barnbarn.
Livskvalitet utan begränsningar
Skillnaden märks inte bara i kroppen.
– “Jag är mycket gladare idag. Har mer energi.”
Hon lever sitt liv med högre kvalitet. Färre begränsningar. Mindre smärta.
– “Jag har verkligen älskat att få slippa det onda.”
För Susanne handlade det inte om att bli elittränad.
Det handlade om att kunna röra sig. Sova. Leka. Leva!
– “Jag har lärt mig så mycket.”
Och kanske är det just det som är kärnan i hennes resa:
Det är aldrig för sent att bygga en starkare kropp.
Och det är aldrig för sent att börja må bra igen.